Jag har sedan många år skrivit dagbok, 2009 skrev jag första gången efter att min farmor gick bort och en skolkurator sa att skriva kan vara ett bra sätt att ventilera ut det man känner. För mig fungerar det och i idag är det ingen dagbok utan mer en bok där jag skriver när något hänt, eller när jag känner för det. För mig har det varit till stor hjälp att bearbeta mina känslor. Eller att känslorna bara få komma ut. Jag finner också mycket stöd i att läsa det jag skrivit och när jag behöver bli påmind om vilken resa jag har gjort läser jag. 
 
 
18 november 2014 skrev jag i boken:
 
"Hela livet går i vågor men just nu känns allt väldigt bra. Jag har känt så i några dagar och det får mig att tro att jag en dag helt kan släppa allt som tynger från förr och fokusera på det som händer nu. Livet är inte så jobbigt som förr även fast jag har perioder då livet är så. Men jag vill fokusera på mina positiva känslor, på det som gör mig glad. Om jag ska jämföra mig själv för bara ett år sedan så var jag fullständigt krossad och mådde så dåligt att jag låg på botten och kravlade. Nu har livet fått en mening, eller en helt annan mening. Det som finns i mina tankar idag skulle aldrig finns hos mig för ett år sedan. Att gå från ett tankemönster som åt upp mig från insidan och tankar på att lämna livet, till nu då jag faktiskt vet att livet har så mycket att visa, och le, skratta och känna glädje är det finaste som finns. För ett år sedan kunde jag knappt komma ihåg hur det var att vara glad, hur man log utan att fejka det. Men nu när jag tänker tillbaka har jag svårt att förstå vilken utveckling jag har gjort. Jag är inte samma person som då. Även fast jag har mina perioder så känner jag mig så nöjd med min situation. Jag är imponerad och stolt över mig själv."
 
 
Jag kommer så väl ihåg när jag satte mig och skulle skriva i boken den kvällen den 18 november. Jag vet att jag kände mig på riktigt väldigt glad, något som jag aldrig riktigt känt så verkligt på väldigt länge. Det var som att kroppen äntligen började förstå hur det var att vara glad igen. Det tog mig nästa två år från att det började vända fram till den kvällen i november 2014. Och det var som att mitt "helvetshål" hittade nya nyaser av helvete ju mer jag började bearbeta mina känslor med psykologen. Det var inte lätt att gå dit, det var lika jobbigt om än inte lite jobbigare att gå och prata med henne än att faktiskt må dåligt under vissa samtal. Men jag vet att jag inte skulle klarat mig utan henne heller. 
 
 
*Tillsammans med min psykolog kom vi fram att vi kallar mitt värst för något, och då blev det "helveteshålet". 
*Min psykolog var en hon, därav henne i texten.
 
 

Boken

Allmänt Kommentera
Jag har sedan många år skrivit dagbok, 2009 skrev jag första gången efter att min farmor gick bort och en skolkurator sa att skriva kan vara ett bra sätt att ventilera ut det man känner. För mig fungerar det och i idag är det ingen dagbok utan mer en bok där jag skriver när något hänt, eller när jag känner för det. För mig har det varit till stor hjälp att bearbeta mina känslor. Eller att känslorna bara få komma ut. Jag finner också mycket stöd i att läsa det jag skrivit och när jag behöver bli påmind om vilken resa jag har gjort läser jag. 
 
 
18 november 2014 skrev jag i boken:
 
"Hela livet går i vågor men just nu känns allt väldigt bra. Jag har känt så i några dagar och det får mig att tro att jag en dag helt kan släppa allt som tynger från förr och fokusera på det som händer nu. Livet är inte så jobbigt som förr även fast jag har perioder då livet är så. Men jag vill fokusera på mina positiva känslor, på det som gör mig glad. Om jag ska jämföra mig själv för bara ett år sedan så var jag fullständigt krossad och mådde så dåligt att jag låg på botten och kravlade. Nu har livet fått en mening, eller en helt annan mening. Det som finns i mina tankar idag skulle aldrig finns hos mig för ett år sedan. Att gå från ett tankemönster som åt upp mig från insidan och tankar på att lämna livet, till nu då jag faktiskt vet att livet har så mycket att visa, och le, skratta och känna glädje är det finaste som finns. För ett år sedan kunde jag knappt komma ihåg hur det var att vara glad, hur man log utan att fejka det. Men nu när jag tänker tillbaka har jag svårt att förstå vilken utveckling jag har gjort. Jag är inte samma person som då. Även fast jag har mina perioder så känner jag mig så nöjd med min situation. Jag är imponerad och stolt över mig själv."
 
 
Jag kommer så väl ihåg när jag satte mig och skulle skriva i boken den kvällen den 18 november. Jag vet att jag kände mig på riktigt väldigt glad, något som jag aldrig riktigt känt så verkligt på väldigt länge. Det var som att kroppen äntligen började förstå hur det var att vara glad igen. Det tog mig nästa två år från att det började vända fram till den kvällen i november 2014. Och det var som att mitt "helvetshål" hittade nya nyaser av helvete ju mer jag började bearbeta mina känslor med psykologen. Det var inte lätt att gå dit, det var lika jobbigt om än inte lite jobbigare att gå och prata med henne än att faktiskt må dåligt under vissa samtal. Men jag vet att jag inte skulle klarat mig utan henne heller. 
 
 
*Tillsammans med min psykolog kom vi fram att vi kallar mitt värst för något, och då blev det "helveteshålet". 
*Min psykolog var en hon, därav henne i texten.