Allt känns bara så konstigt.. Får 5 år sedan flyttade jag till Umeå. Jag mådde så dåligt över att jag skulle flytta. Jag har aldrig grinat så mycket och haft sådan ångest över ett beslut som jag själv har tagit. Jag skulle flytta ifrån min trygghet, min familj, den stad jag vuxit upp i. Idag fem år senare ångrar jag inte beslutet att flytta alls. Det är snarare det bästa jag har gjort. Jag trivdes så himla bra i Umeå och det är en stad jag skulle kunna flytta tillbaka till. Varje sommar har jag varit i Gävle och jobbat för att i slutet av augusti åka tillbaka. Men denna augusti ska jag inte tillbaka, det känns så himla konstigt. Staden som har varit mitt hem i 5 år ska jag nu lämna för gott.
Jag saknar Umeå som stad, mina kompisar och mina katter som blev kvar där. Det gör ont att veta att jag inte ska tillbaka. Mitt liv finns återigen i Gävle. Jag trivs här, det gör jag verkligen men det är inte samma sak längre. Gävle och de personer som finns här är inte samma längre, allt är förändrat och ibland känns det som det inte är till det bättre. Svårt att beskriva men det känns lite svårt att greppa att jag ar pluggat klart och ska nu jobba och bo i Gävle. Samtidigt som man ska vänja sig med ett nytt liv ska man släppa det gamla. Jag har alltid haft svårt med förändringar och behöver tid att vänja mig innan allt känns bra.
Under denna sommar har jag inte egentligen saknat något med Umeå. Inte mina kompisar och egentligen inte ens mina 2 katter. Men nu kommer känslorna av saknaden av allt som jag inte har känt. Jag är rädd att känna efter på riktigt för jag vet att det kommer göra ont.